Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lars Stenbäck - Ur Dikter - Vid H. G. Porthans minnesfest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om den skall blifva stor, bekrönt med dygd och kraft,
och skänka evig ära åt vårt arma land;
om den skall höja lagerkransad hjässa fritt
en gång och vinka vänligt åt de kommande
att följa gladt på ärans solbelysta stråt.
Vi kunna välja; bröder, hvilket välja vi?
Det ungas makt på jorden — o hvad den är stor!
Hvad stort i världen sker, har skett och än skall ske,
det föddes först i ynglingens förtjusta själ,
det vattnades utaf hans varma blod och slog
sin gyllne krona ut i hans friborna barm.
Han åt den dufna mänskoanden skaffar luft;
och när det gamla tyngs af sömn, så kommer han
och stöter obarmhärtigt det till lifs igen,
att allt på jorden dock ej dö och domna må.
Som stormen far han fram med makt och mod,
men ålderdomen följer efteråt och jämnar slät
den bana, som han brutit ut med dristig hand.
O lifvets vår, du solbeglänsta ungdomsdag,
du tillhör oss, och vi tillhöre dig igen.
Välan, du unga mod, som klappar i vår barm,
flyg ut, du unga örn, och vifta vingen fritt!
Dig vinkar lifvet, liksom en beslöjad brud
det står inför din fria blick — så ila fram,
ryck slöjan bort och famna det med eldig arm.
Vi, bröder, blifva män, men lifvet är vår brud;
vi måste djärft behärska det, att ej vår brud
vår svaghet blott beler och makten tar från oss.
Si, fosterlandet står och väntar tyst uppå
hvad det af oss att hoppas har, hvad ädel kraft
uti dess yngsta söners hjärtan växa må.
O moder fosterland, må vi ej svika dig!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
