Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Zachris Topelius - Ur Sägner i dimman - Fröken Drifva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i Uleåborg och planterar med otroligt besvär en legion
romare i min Gustaf. Man kan på många sätt bevisa sin
tillgifvenhet, till exempel med att servera plaggor åt sin
forna flammas pojkar.”
”Och dina öfriga gamla vänner? Jag menar de
beskedliga människorna, som gjorde sig en så otrolig möda
att förvandla dig till en fin dam.”
”Och en så otacksam möda! Jag ber dig, Tutti, säg
intet illa om dem, de ville mig väl på sitt sätt. Sådant vilddjur
jag var, och hvilket bekymmer jag förorsakat min snälla
moster Lucia! Ja, du, hon gaf mig förlorad och upptog
efter mig en mera läraktig fosterdotter. Landshöfding
Stjern-schantz flyttade bort, landshöfding Lagerborg kom i hans
ställe, men allt förblef moster ett inventarium i länsstyrelsen.
Det var nu en gång hennes lefnadsbestämmelse. Den kära
gumman, jag tror verkligen att det blef hennes död, när
hon en vinter icke blef bjuden till landshöfdingens bal.
Lyckligtvis hann hon få bjudningskortet en vecka efter balen;
det hade förirrat sig, jag vet icke hvar, och moster gick nöjd
att uppsöka sin förste gynnare, landshöfding Carnall.”
”Och de andre olycklige, som åtogo sig förtroendet att
dressera dig för sällskapslifvet, hvad blef det af dem?”
”Jag känner ej herr Remahls senare öden, jag vet blott
att han fick två farliga medtäflerskor, fru Gellerstedt och
mamsell Arppe. Om han lyckats eröfra Finland med sina
battemanger, så fruktar jag att han åter förlorat det. Min
första lärarinna, som snart gifte sig, sjöng förmodligen
Franzéns visa:
Barnet gråter, vaggan går,
och klaveret hvilar.
Mamsell Hagtorn undkom lyckligt den gallfeber jag var nära
att ådraga henne och knäppte ännu i många år sina elever
med linjalen på fingrarna.”
11. — Nationallitteratur. 25:2.
165
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
