Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Zachris Topelius - Ur Sägner i dimman - Fröken Drifva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lade människor, och likväl med ett sällsynt mått af kunskap
och sann bildning. ’Kalfven’ förstod att vårda och muntra
min gamle far bättre än hans egen dotter och införde en
helt annan ordning i vår förvildade prästgård. Jag åter gick
i skola hos min jämnåriga ’fålen’ och hennes äldre systrar,
som voro gifta i närheten. Ingen dressyr, intet klister; godt
umgänge, goda böcker och lust att läsa; det gick af sig
själf. Utan att veta huru, folkade jag mig under dessa två
år så långt som det var möjligt för min natur. Det är tarfligt
nog, som du ser; vilden är manglad, men icke urtvättad.
Alla kunna icke vara gjutna i samma smältdegel . . . Far
dog, jag gifte mig; nu vet du allt.”
”Och huru ämnar du uppfostra din dotter?” frågade
jag, varm af denna älskvärda uppriktighet.
”Icke som hennes mor blifvit uppfostrad, icke i
ödemarken, icke på skidorna. Hon skall få lära, erfara, tänka;
hon skall tämjas, men icke i bur. I den fria naturen skall
en fri ande utveckla sig. Tro mig, af alla mina dårskaper
återstår likväl något, som jag ville lämna i arf åt min dotter:
friheten att vara sig själf, icke skrymta, icke hyckla; att
böja sig under de jordlifvets band, som vårt samvete gillar
och vårt förnuft erkänner, men skratta åt småtrasslet. Ja,
förlåt mig, älskade moster Lucia, vänd dig ej i din graf: min
dotter skall aldrig gå i herr Remahls dansskola.”
Det var sent, och vi skulle tidigt fortsätta vår resa. Innan
vi skildes, frågade min vän:
”Vill du ej se mina barn sofva?”
Hon öppnade sakta dörren till barnkammaren. Där lågo
de fyra yngsta, blommande, rödkindade, som mogna smultron.
En stack fram sin fot utom täcket, en annan hade redan
hunnit svänga sin lilla person med hufvudet där fotterna
skulle haft sin lagliga plats. Modern jämkade med lätt och
öm hand alla oordningar åter i skick — denna samma mor,
som jag sett gripa en skenande häst i tygeln.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
