Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Zachris Topelius - Ur Sägner i dimman - Brita Skrifvars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bleknande. ”Skulle du blifva blind, Anna Maj, du, som kan
läsa så bra i bok!”
”Jag kan icke läsa mer,” suckade flickan.
”Å, det går om, barn, det blir nog bra af sig själf,
doktorerna göra sig alltid så viktiga. När Matts kommer
med Argo från Amerika, få vi pengar. Är det då ej bra
med dig, resa vi till Helsingfors. Har du hört något om
skeppet Argo?”
”De sade i staden, att det förlist,” svarade flickan,
dröjande på orden.
”Argo?”
”Ja, Argo.”
Modern satte sig på trappan. Detta sista slag träffade
tyngre än något af de förra, men icke nog hårdt att krossa
ens modershjärtat.
”Det där är löst prat,” sade hon, kämpande mot sin
inre bäfvan. ”Gå till Vik-Jonas i byn, och fråga huru det
är. Vik-Jonas kommer i dag från staden och har varit hos
patron i kontoret.”
Hon hade knappt sagt dessa brådskande ord, innan en
ryttare sprängde in på den lilla gården, och ur sadeln steg
öfverste Richardson, den gåtlike, obeveklige fordringsägaren.
Om Brita varit i stugan, skulle hon tillbommat sin dörr.
Nu kunde hon icke vägra att mottaga honom. Hon for med
handen öfver sina tårlösa ögon, behärskade sig, bortskickade
flickan på ärendet till byn och inbjöd den ovälkomne gästen
i stugan.
Han såg icke ut som en hjärtlös ockrare, denne
Richardson. Han var lång, svartskäggig, blek, bar höga.
besporrade stöflar, ridspö, en slokande hatt, en grå pläd
öfver skuldrorna och i bältet ett par pistoler. Hans drag
voro mera sorgsna än stränga, ögonen brinnande af en
sjuklig glöd, men det fanns i dem något ädelt och tilldragande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
