Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Zachris Topelius - Ur Sägner i dimman - Brita Skrifvars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
icke värda. Du var byggd af för lätt virke och jag af för
hårdt. Gud visste väl hvarför han pröfvade oss. Hade han
velat låta oss gå förlorade i vårt onda sinne, så hade han
aldrig åtskilt oss, eller hade han icke fört dig tillbaka, och
mig hade han låtit förgås i sorgens bitterhet. Men si, nu har
han förödmjukat oss; till jorden äro vi nederslagne. Du vet
nu hvad löpandet efter lyckan är; jag vet nu hvad människans
egen kraft förmår. Erik, det är allt synd, mörker och
vanmakt!”
”Det vill bli godt igen, Brita!”
”Tror du? Ja, så tror också jag. Men som förr kan
det icke blifva. Låt oss icke mera tala om det som var.
Mellan oss ligger den mörka natten, sjön och en död man.
Det är slut mellan oss. Ingen kan mera återgifva oss vår
ungdoms dagar, när vi först blefvo man och hustru, ej heller
detsamma hjärtelag, som vi då hade till hvarandra. Sådant,
Erik, kan aldrig vända tillbaka, och skulle vi åter blifva man
och hustru, så hade vi svårare att glömma det som måste
vara för alltid glömdt oss emellan. Därför är det bäst för
oss båda att skiljas ...”
”Å, Brita, det är icke ert allvar!” inföll den nitiske
fredsmäklaren.
”Det är vår sak, befallningsman! Således, Erik, låt oss
skiljas, men skiljas som vänner. Res till Amerika, jag stannar
här. Och på det att du må resa med lättare hjärta, vill jag
låta dig betala min skuld och gifva vår dotter en hemgift.
Du skall få föra henne till Helsingfors för att bota hennes
sjuka ögon. Det är nog, Erik. Vår gosse försörjer sig själf.
Bjud mig icke ditt guld; det är stoft och aska, det är frestelse
och fördärf. Räck mig din hand ... se så, nu äro vi vänner.
Nu kunna vi säga hvarandra farväl.”
”Och jag gå allena ... jag inte få hålla min girl. . .
jag inte få se min boy ? För hvem jag arbeta, Brita? För
hvem jag lefva? Du borta . . . barnen borta . . . allt borta!”
13. — Nationallitteratur. 25: 2.
197
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
