Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl August Tavaststjerna - Ur Kapten Tärnberg - En julotta i barkbrödets Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och svälter inte jag? Och huru länge hålla vi ut med
det här?”
”Nå nå, nå nå — nog är det ju så som du säger . . .
bara du inte hade så satans brådtom!”
”Herre du min skapare, svär du ännu därtill? Hvad
har du gjort för att vi skulle slippa svälta? Där har du
legat och dragit dig på ugnen hela höstvintern och väntat
på att skogsherrarna skulle komma och bjuda oss mat. Men
de ha inte kommit och komma väl alls inte i år. Det ligger
för litet snö i skogarna för att släpa virke, och därför få
vi svälta ihjäl. Det vet du själf. Och om jag inte under
de sista veckorna gått och lånat af grannarna det
nödvändigaste, så hade vi redan gjort det. Du rör dig inte ur
fläcken, du, utan vill bara att vi skola slakta kokreaturet,
fast vi ha nog med hö åt djuret och fast vi ha det att tacka
för, att lifshanken ännu sitter i oss . . . Men nu, ser du,
nu är det slut med hjälpen från grannarna! De ha själfva
fått gå till kyrkbyn och taga af kronan, — liksom det skulle
vara tiggeri, när det är kejsaren som bjuder! Själfve
Storgårdshusbonden har ingenting att gifva bort, det sade han
mig i dag. Och jag fick inte annat än en munfull bröd till
mig och det här till barnen!”
Hon lägger fram ett hårdt stycke svart barkbröd på
stugbordet, medan barnen lystna samlas kring läckerbiten.
”Är det nog nu?” passar Antti på att foga emellan,
när hans hustru drager andan och börjar kläda af sig
ytterplaggen. Hon hör icke på honom, går otåligt fram till vaggan
med den minste och bereder sig att gifva honom sitt bröst.
Då kraflar sig Antti ned från ugnen, sträcker på sig liksom
vaknande, går några steg åt hustrun till för att säga henne
något, håller inne med det och går i stället kutryggig ut.
Kölddimman slår långt in i stugan längs golfvet, ty Antti
gör sig ingen brådska med att stänga dörren. Hustrun
ropar efter honom:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
