Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bredvid denna storartade utveckling af prosan ter sig
versdiktningen mera blygsam. Den senare försökte emellertid
hålla jämna steg med den förra, och åtminstone några
framstående skalder har frihetstiden att uppvisa. Prof på deras
konst ger den här följande samlingen, som emellertid endast
kan belysa vissa sidor af periodens diktning. En estetisk
synpunkt, sådan våra dagar fattat den, har betingat urvalet;
för frihetstidens människor var den visserligen icke alltid lika
berättigad — eller stod hos dem så högt i kurs — som t. ex.
den religiösa, den politiska eller den nationalekonomiska.
För tidens vittra produktion blefvo emellertid de estetiska
teorierna alltmer af betydelse, och jag skall nedan gifva en
antydning om deras utveckling under perioden.
Den franska klassiciteten hade bredt ut sitt välde öfver
hela Europa. Ej minst i Skandinavien blef dess reflexionspoesi,
dess retorik och dess formväsende gällande. Bredvid
dramatikerna — ej blott de store, som Racine och Molière,
utan lika mycket Pradon, Regnard, Dancourt och andra ”dii
minores”, snart också Marivaux och Voltaire — blef det
Boileau, som hos oss vann beundrare och efterföljare i satiren,
betraktelsen i versifierad brefform (”episteln”) samt i den
parodiska hjältedikten. Så infördes versberättelsen och fabeln
efter förebild af La Fontaine och nästan lika mycket De la
Motte. Äldre författare, såsom Voiture, m:me Deshoulières
och andra mer eller mindre ”preciösa”, ratades icke heller,
när det gällde artighetsdikter, ”infall”, ”petits vers” etc.
Genom sångböcker och sångspel, vådeviller, operetter och
operor spriddes franska visor och melodier; den ofantliga
inverkningen af den franska ”chansonen” — som fortlefde
vid sidan och mestadels oberoende af den pseudoklassiska
poesien — finner man ända från århundradets början (Werwing,
Runius), den träder starkast fram hos Dalin, röjer sig
äfven hos fru Nordenflycht, för att hos Bellman få sin
högsta förklaring, genom en på samma gång originell som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
