Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ff –-
Samuel von Triewald
Om man det kan skrifva kalla
högt att klifva, sedan falla,
som man ser att gossar små
på de höga styltor gå,
bäst de tro sig jättar vara,
af en ojämn sten ell’ snara,
hisnad eller annan skräck
hastigt stupa ned i träck.
Så plär det ock skalder hända
falla snöpligt öfver ända,
sen de med stort hufvudbry
mena hunnit upp i sky.
På alnslånga orden klifva,
väderfulla blåsor drifva,
liksom piltar plä’ med strå,
de först skina, sen förgå.
En kan inga ord fördraga
han ej tar ur gammal saga,
bär städs en vanvördnad stor
för det språk han lärt af mor.
En har grekska ålderdomen
stadigt uti narregommen
och, förnuft och vett till tross,
slänger kring med Atropos,
Zeus, Medusa, Sfinx, Megära,
Mulcibar, Cyklop, Chimära,
ord, som Jonas, Mats och Jan
mena sku fördrifva fan.
En hör man i yrsla tala,
rundtorn drilla med kabbala,
bry sin skalle fast itu
att kringvrinkla Njo-siu.
Allt är högt, hvad sådan diktar:
hjältar kallas alla knektar;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
