Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
O......- ..==*
Hedvig Ch
är därför stor och rar, att han ej liknar den.
Ibland det sälla folk, som bygga Fröjas rike,
i ömhet och i dygd är ingen född din like.
Men hjärtat tviflar dock och frågar sig till blygd,
om Adil älskar mig af ömhet eller dygd.
Det späda kärleksbarn så lindrigt bör bemötas,
så noga aktas vill, så ömt och varsamt skötas;
det af ett intet rörs, ett solgrand intryck gör,
af köld, af minsta pust det rasar eller dör.
Jag fruktar — ack! du vet, hur vidt min tanka sväfvar
du är af ömkan rörd, men kärlek — ack, jag bäfvar!
Af ädelmod, af dygd du ömmar Hildurs kval:
förkunna mig min dom, låt döden bli mitt val!
En låga af den art, som Hildurs hjärta bränner,
en själ, som fint och starkt och ömt och häftigt känner,
ej lönas med en eld, som skyldigheten gör:
den kalla tacksamhet till kärlek icke hör.
Förkunna mig min dom, och släck ett haf af lågor!
Den sista plågan är den ljufsta utaf plågor.
Mitt lif är redan dödt för allt hvad lifvet ger;
ett enda steg ännu och Hildur är ej mer!
I glömska och i mull skall hennes väsen gömmas:
hon blir med ömkan nämnd, men ändtlig skall hon glömmas.
Här intet evigt är: båd sorg och rykte fly;
de hinna ej så långt att graf vens tysta bry.
Men blir en tanka kvar af hvad jag själf har varit
och hvad af fröjd och sorg jag ömmast har förfarit,
blir Adil och den eld, som han i själen väckt,
min känsla och min kraft och blir där aldrig släckt . . .
LOTTA N O K D KN F1/YC HT
* & *
■* * *
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
