Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ff ––––-=–-= USL’"Oj?^^
Atis och Camilla
Af detta ljufva tal får Atis något hopp,
och för hans sorgsna syn tycks världen klarna opp.
Han vågar dock ej tro, att han kan älskad vara:
den lyckan är för stor att mot hans öde svara.
Så, när en mänska nyss från drömmar vaknat har,
i hvilka hon ett rof för plågoandar var,
kan hjärtat ej i hast sin förra fasa glömma;
det ej sin frälsning tror, men fruktar åter drömma.
Så var med Atis ock. Han dock till nymfen går;
hans låga yttrad är, hon mera utbrott får.
”Camilla,” sade han, ”jag din befallning följer,
men från Dianas hämnd i Dafnis’ lund mig döljer.
Ack, låt i denna lund mig endast råka dig!
Ack, låt mitt hjärta där få en gång öppna sig!
Jag gärna sen mitt kval i evig tysthet lämnar;
men jag vid himlen svär, som brutna eder hämnar,
att om du denna gång min bön ej höra vill,
skall innan dagens slut ej Atis vara till.”
Camilla svarar ej; dess stränga blygsel vinner.
Men hon ett grymt beslut i Atis’ ögon finner;
han ur Dianas skog en bister uppsyn bär.
Camilla känner nu, att hon förlorad är.
Dess plikt med Atis’ ed för hennes tankar sväfvar:
hon ser åt Dafnis’ lund och tusen gånger bäfvar;
hon fattar ett beslut och strax ett annat tar;
nu syns hon hastigt fly, och nu hon stannar kvar;
än lättas hennes steg, än bli dess fötter tunga;
än ser hon Atis dö och än Diana ljunga.
Dess ömhet dock till slut till lunden henne drar
hur kan man vara hård, när man ett hjärta har?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
