Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fl ■■ ––––––
Människans Elände
Att dela få sin själ, vill man sin like söka;
knappt nalkas vi hvarann, vi våra plågor öka,
och täflan löser opp det band, som nöden knöt.
Vi med en farlig konst naturens vildhet hölja,
hvars frön i hjärtat gro och hemligt sig fördölja
i vänskaps eget sköt.
Vår ungdom bjuder till att blomster för oss måla:
man lyckligt kan bedras, man mäktar lifvet tåla,
när hjärtat kraft ännu mot alla plågor bär;
men när ett flyktigt hopp oss ingen glädje bådar,
då faller blomman af, man nakna törnen skådar
och lifvet som det är.
Du söker sötman dra af dina glada dagar:
här öppnar sig ett fält, hvars yta dig behagar,
åt den din bildningskraft de skönsta färgor ger.
Men när i nöjets famn du släckt din vilda låga,
du vänder ögat bort och modfälld höres fråga:
”Ack! var det icke mer?”
En brånad, som förtärt båd kropps och sinnes krafter,
som i ditt unga bröst förgiftat lifvets safter,
det var den läckra ro, du namn af vällust gaf.
Uti en dödlig dryck du sökt din hetta svala:
din yra dunstat ut, en tung och långsam dvaia
är dina nöjens graf.
Den tid man tjänlig är att sig åt nöjet skänka,
man endast känna kan, man hinner ej att tänka,
man utan styre drifs och följer blodets tvång.
När känslan vaken är, tycks hon förnuftet söfva;
och dessa sällhetsfrön, som städs hvarann behöfva,
ej mogna på en gång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
