Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - CARL MIKAEL BELLMAN ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Parodien, hvad annat kunde erbjuda sig som ram kring
hans stycken! Alltifrån Scarrons burleska och elaka travestier
till vår Rudbecks pedantiska ”Boråsiad”, som ställer den
karolinska hjälteäran på hufvudet, har den predikat om all
storhets förgänglighet, om hur kort steget är från det sublima
till det komiska, om hur masken, dold i blomman, bådar
blommans död. 1700-talet, upplysningens, men äfven
upplösningens tid, förälskade sig i den, dels därför att lek och
löje gjorde dess vitterhet salongsmässig, dels emedan en
dylik form gaf lösare tyglar åt kritiken, särskildt af det
heliga och höga.
Till Sverige kom den som allt franskt med Lovisa Ulrika
på 1740-talet, och den jordmån, som följande två decennier
beredde den, lät den växa upp till ett träd, hvars sus
förnimmes såväl i gatans slagdängor om Adam och Eva, Moses
och Aron m. fl. som i Dalins kalottpredikningar och
skämtvers.
Af de många poeter, hvilkas strofer, hela eller bitvis,
stannat på de unga kavaljerernas läppar, uppfångade vid deras
vistelse i Paris eller från en bekant, nu återkommen resenär,
var Jean Joseph Vadé en liten guldgrufva. I hans kupletter
lefde Aron, Job, Salomo, Judit och andra bibelns potentater
jämte en olymp à la Offenbach. Han förvandlade gatans
vagabonder, ett sällskap urspårade krogkunder, till hjältar i
ett par sångcykler. Och som han, ehuru i skilda kretsar,
gjorde Chaulieu, Piron, Collé och hvad de allt heta, deras
föregångare S :t Amant, de än äldre Olivier Basselin och Jean
Le Houx, alla parodister och dryckesskalder, och mästaren
själf, Villon, en Fredman, hvars Ulla är ”tjocka Margot”,
hvars garderob hamnar på krogen och hvars lyra strängas
om Delila och om Batsebas vackra ben.
Denna apparat öfvergår till Bellman. Och då han
föredrager sin vers i ett gladt lag, på källaren, i vänkretsen,
blir äfven den, som de franska mönstren, en dryckesvisa,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
