Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
”sångmöns nyttigt ljufva röst”. Dikten var inte en fri inbillnings lek,
den skulle vara uttrycket för hela den samlade kulturen, skulle
förkunna ”upplysningens” teorier och vardt därför — liksom
det föregående skedets diktning — i stort sedt en variation af
den franska klassicitetens ”reflexionspoesi, dess retorik och
dess formväsende”. Dess förnämsta dikter voro odet och
lärodikten, alltså arter, i hvilka själfva tankeelementet
öfverväger. Man skildrade i ståtlig och värdig jambisk vers den
ideala mansgestalt, som var tidens typ: ”en stadig man”,
för hvilken fröjdernas falskhet och hela jordelifvets intighet
inte mäktar kullstörta den fasta grunden, karaktärsstyrkan,
dygden, och som i altruistisk verksamhet finner tillvarons
enda verkliga värde. Man proklamerade sin åskådning som
den vises och den rättrådiges världsförklaring och på samma
gång kräfde man, att läsaren skulle bli lärjunge. Imperativet
är den naturliga formen för dessa dikters afslutningsstrofer.
För de senare släktled, som inte mäktade fylla denna
tankediktens kräfvande form med eget innehåll, urartade lärodikten
till torra och hopplöst återupprepade allmänsatser — öfver
hufvud var ju det allmänna i uttryckssättet denna poesis svaghet.
En annan af klassicismens mest gynnade diktarter,
hjältedikten, kom inte att vinna mark i Sverige, medan däremot
den artiga sällskapsdikten, den frivola berättelsen och det
spirituella skämtet på vers blefvo tacksamma fält för odling.
Det är framför allt genom dikterna under dessa rubriker,
som vi bevara den gustavianska epoken i minnet som
inbegreppet af smak och skicklighet. Allt det glansfulla och
paranta, det på en gång salongsmässiga och teatraliska, som
vi förbinda med denna tid, återstrålar med bevarad elegans
från dessa dikter.
Det lider intet tvifvel att just de ofvannämnda dragen
utgöra hufvuddrag i den bild vi göra oss af den gustavianska
tiden. Den är och förblir upplysningstidens blomningsperiod
hos oss. Men den rymde inom sig äfven en oppositionell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
