Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
intellektuellt. Under en vistelse i Tyskland 1781—84 var
han i tillfälle att lära känna den då så lifaktiga och betydande
nya tyska litteraturen, men fick inga impulser därifrån,
hvarken för sin dramatiska eller sin lyriska diktning. Det
var det stora försummade ögonblicket i hans lif. Han följde
sedan troget förebildernas vittra vägar. Med spirituell
frivolitet skref han de vanliga förhärligandena af den sinnliga
njutningen, med pompös, något ansträngd vältalighet stora
resonerande dikter i allmänna ämnen och med sirlig, smickrande
artighet skaldebref till Gustaf III och andra gynnare.
Leopolds stora oden och lärodikter ha inget af den lidelsefulla
klangen hos Kellgrens, deras grundton är en radikal misströstan,
en klarsynt hopplöshet och en försiktig lefnadslära.
Högst nådde han utan tvifvel i en sådan dikt som ”Eglé och
Annett”, där en viss realism i idyllstil blandar sig med
satiren öfver stora världens flärd och tomhet.
Både Kellgren och Leopold voro utpräglade kammarnaturer,
landskapet betydde för dem båda endast föga,
allraminst naturligtvis för Leopold. Det lifliga intresse för
naturen, som utmärkte fysiokraternas tidehvarf, har däremot
sin representant i Oxenstierna, som med utgångspunkt i sin
kärlek till fädernehemmet och barndomsintrycken i klassicistisk
stil skildrade mellansvensk natur och jordbrukarlif.
Med undantag af Bellmans förtrollande stämningsscener finns
det från detta tidehvarf ingen svensk diktning, som i så hög
grad som Oxenstiernas intresserat sig för Floras och
Pomonas värld. Trädgård och park, åkrar och ängar har han
tålsamt iakttagit och kärleksfullt beskrifvit; långdansen efter
nyckelharpan, humleplockningen och sädesskörden har det
roat honom att berätta om. En halft elegisk samkänsla med
naturens företeelser besjälar hans dikt, som blott alltför
rikligt rör sig med de ståtliga och tekniskt noggrant utarbetade
liknelser och mytologiska paralleller, genom hvilka den lärda
riktningen så att säga stilade upp den enkla naturskildringen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
