Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl Gustaf af Leopold
blir själf ett rof för tidens bölja;
förgäfves glömskans djupa famn
begraft dess forna väldens namn
med deras konster, värf och seder:
vi födas bland ruinerne,
vi sexti seklers härjning se
och ropa dock: ”vi trotsa eder!”
Och bäst från ryktets höjda char
kring jorden våra storverk skalla,
en fläkt ur österns grottor far,
vi dricka smittans luft — och falla!
En mask, till grusets glömska dömd,
för dina fjät i gräset gömd,
din flykt med dödens lia hinner; —
en spillra slår: du är ej mer;
den sol, som tänds, ditt högmod ser,
den, som går ner, din aska finner.
Likväl, insekt, likväl ännu
du skryter att behärska tiden;
med plantans fibrer trotsar du
den kraft, som grusar pyramiden.
En slaf af tingens tvungna skick,
du skapar ej ett ögonblick
din verkningskrets och dina öden;
i brist af allt, för allt ett rof,
du har mot allt af skydd behof —
och yfs att segra öfver döden!
Förtruten visar du din rätt
att denna fordrans högmod nära
i glansen af Gustavers ätt
och titlarna af Newtons ära.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
