- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 5. Gustavianernas poesi. Kellgren, Leopold, Oxenstierna, Thorild, Lidner, fru Lenngren /
239

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

fl –––- : =
Yttersta Domen

Dock, med hvad okändt kval det tjäll jag återsåg,
där ren i hvilans sköt’ den bästa moder låg!

Tyst som en vålnads gång jag i dess famn mig lade.

Dess hjärta häftigt slog och liksom till mig sade:

’Här under detta bröst, jag, Sulma! burit dig.

Mitt barn! mitt enda barn! hvi öfverger du mig?’

Bland sömnens vågor dock jag snart mig själf förglömde;
en brottslings sömn, hvad sömn! jag ryste, grät och drömde.
Högt på en klippas spets mig tycktes att jag låg,
dit Rustan simmade uti en blodröd våg.

Strax klockors sorgsna ljud från templets torn jag hörde,
då till en öppen graf mig hämndens ängel förde,
och, vid det hemska dån af mullen kistan gaf,
min moders vålnad steg utur den kulna graf.

En dolk med Rustans blod åt mig hon långsamt räckte;
men strax ur sömnens djup mig ufvars läten väckte.

Natt! vittne till min flykt! hur i ditt mulna sköt’
på mossbetäckta berg jag saknans tårar göt.

Förhärdelse och straff och ånger brottet följa.

Hur ljuft var mig det dån, som ifrån strand och bölja

i skogen skallade! jag glömde, gladdes, lopp;

men borta Rustan var, och segel, dygd och hopp.”

Så, Sulma! älskaren, som grät sin döda maka,
fick i en himmelsk dröm förflutna nöjen smaka,
på hennes modersarm dess kärleks förstling låg,
och uti hennes blick han hälsans löjen såg.

I känslor dränkt sin arm han efter makan sträckte,
då honom hennes barn i sorgekläder väckte.

Hvart flög du, sorgsna hamn, i detta ögnablick?

”Förvillad, hämndfull, vild jag djupt i skogen gick:
där öfver träd och berg sig nattens fasor spridde,
förmörkad månan blef, mot stormar stormar stridde.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:40:58 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/5/0242.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free