Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
individuell stil. Romarna däremot voro endast grekernas
lärjungar, men å sin sida blefvo deras författare stilistiska
mönster först för medeltiden, sedan för renässansens
italienare och slutligen för den franska klassicismen. Att
karakterisera denna fransk-klassiska stil är här icke platsen; redan
otaliga gånger förut har detta gjorts af vida skickligare pennor.
Här må det vara nog att påpeka dess stränga idealism och dess
rädsla för alla arter af realism; det är bekant, hurusom
Shakspere’s Othello på sjuttonhundratalet föll igenom i följd af det
vulgära ordet ”näsduk”, som där användes. Realismen åter
är germanens styrka, liksom logiken är fransmannens; de
mest bekanta och typiska skalder af germansk nationalitet
hafva alla varit stora realister, såsom t. ex. Shakspere, och
deras konstnärer, såsom t. ex. Dürer och nederländarna,
hafva nästan undantagslöst utmärkt sig genom en hänsynslös
realism. I en väsentlig punkt måste således den franska
stilen betecknas såsom ett olämpligt mönster för den svenska,
och att detta mönster så länge fått härska hos oss, har utan
tvifvel hindrat utvecklingen af en verkligt nationell stil.
Men — kan man fråga — finnes det då en stil, som
kan betecknas såsom nationellt svensk, och hvar hafva vi
i så fall dess representanter? Svaret måste blifva, att den
svenska litteraturens historia i själfva verket visar oss en
fortgående kamp mellan en originellt svensk stil och de
förtryckande utländska mönstren.
För att finna den nationellt svenska stilen, den, som
uppstått utan all påverkan från främmande förebilder, måste
vi naturligtvis gå tillbaka ända till vår äldsta litteratur, den,
som återfinnes på våra runstenar och i våra gamla landskapslagar.
Det, som här slår oss, är för det första det korta,
pregnanta, nästan kärfva sätt, på hvilket en tanke
framställes, för det andra förkärleken för det konkretare
uttrycket framför det abstraktare, men mera logiska. Vi
behöfva blott erinra oss det bekanta arfsstadgandet: gånge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
