Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett rum i ditt minne. Mitt sinne förespår mig den fägnaden
att ännu en gång få se dig. Far emellertid väl.
Suckar afbröto deras tal och de skildes med ängslan.
Och se huru lyckan leker med de arma dödeliga. Två hjärtan,
som legat under ett bröst och genom ödets stränga hand
blifvit så länge från hvarandra slitna, voro nu efter många
olyckor komna så nära tillsammans, men skulle ej få det
nöjet att utgjuta sig för hvarandra. Hjalmars barn skulle
ej denna gång få omarma hvarandra och blanda sina tårar
tillhopa. Blodet, som rördes, ville röja dem och det klämda
hjärtat ville säga något; men de förstodo intet hvad det
var. Kungasonen var nu på sitt skepp och Hildur för hans
ögon och tankar. — Kanhända, tänkte han, en annan ligger
fördold under Hildurs namn. — Finge han nycklen till den
hemligheten, skulle han snart finna orsaken till de ovanliga
rörelser dem han kände. Han ville fördenskull den nästa
dagen uppenbara sig och öfvertala henne att taga larfven af
sig. Han somnade emellertid, och vädret blåste upp. Hans
män voro då uti otid vakna. Ankaren lyftades. Seglen
hissades och fylldes med en stadig vind. De små vågor, som
med sakta dån bröto sig uppå rymden, befordrade dess fart.
Och innan han vaknade, var ön försvunnen och de nu
komna in emot det rum, hvarest Logaren blandar sitt socker
med det salta Svithiods haf. Man hoppades snart få kasta
sitt ankare och intaga sitt segel uti den hamn, som de sökte.
De beredde sig att betala sina löften till den gudamakt,
som gjort deras resa så lycklig, när en mörk natt med en
oförmodad storm dem öfverfalla månde.
Tyr följde med ögonen efter detta segel, där det dusade
ibland vågorna. — Där seglar Hjalmars son, sade han. Han
är min släkting och är värd att vara’t. Med frimodighet
möter han sin fara och på ödmjuka skuldror bär han sin
lycka. Jag älskar honom och han bör älskas. Han går nu
att knäfalla för de största krafter, att se och vörda dygden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
