Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Adalriks och Götildas äfventyr
— Farväl, svarade Adalrik. Gudarna vare ditt beskydd. Ingen
ålder skall hos mig utplåna de välmenta dygderegler, hvilka
en så ärofull dygdens vän där ristat, och det skall vara
mig ett nöje att såsom du kunna segra öfver allt det, som
eljest oroar de dödeliga.
Under dessa ord gick skeppet ut på sjön, och
Fitets-näs drog sig småningom tillbaka. Medan vädret andades
uti seglen och de små böljorna skummade för kölen, hade
Adalrik sitt nöje att betrakta Logarens ljufliga utsikt. Där
stego klippor ur vattnet och bröto sina högsta spetsar bland
skyarna. Där stodo fruktrika åkrar, hvars ax lutade af
sin tyngd, kringflutna med vatten. Där syntes gräsrika
ängar och grönskande kullar flyta bland böljorna. Där
stodo trädgårdar. Frukterna lyste mellan löfven, och
grenarna voro nedtyngda af sin börda. Där lågo välbyggda
gårdar i den sällaste belägenhet vid sjökanterna. Där
sväf-vade segel mellan öarna. Fåren sprungo i dälderna, och
herdarna, som lekte på sina pipor och horn, lockade de
kringliggande bergen att gifva sitt svar med åtskilliga röster.
Det närmaste svarade först. Dess ljud var starkt. De längre
bort belägna kommo hvart efter annat igen med senare och
mattare röster.
Där Fyriså ej mera vill låta tvinga sig inom sina smala
bräddar, utan söker en större rymd och kastar sig uti sjön,
ligger en kungsgård i ljuflig belägenhet. Där plägade
konungen som oftast söka sin vederkvickelse, när han af
de tunga omsorgerna tröttad var. Det var en slätt, hvilken
i liknelse af en högre vall låg emot sjön och var på den
ena sidan af vatten och på den andra af skog omgifven
och kringstängd. Skogsparken liknade en halfmåne och
sträckte sig med sina krökta uddar till vattnet. Den var
fridlyst. Ingen tordes där bära spjut eller båge, utan
konungen allena och de som honom följde. Där stodo träd så
gamla som världen själf, och på dem ingen tordes bära yxa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
