Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ö ’ Olof von Dalin $
sängen fick hon tvillingar, dem man kallade Hjalmar och
Valmar, friska gossar och väl tilltagsna. Hvem som först
kom till världen, kan vara likamycket; men jag tror
dock, att Valmar först viste sig och att Hjalmar liksom
Jakob höll brödren om foten. De voro näppeligen femton
år, när de buro stora huggpampar, sågo ut som förfärliga
dödsbud och kufvade sina grannar på allt vis. Stackars
folk, de voro intet säkra om lif eller egendom för dessa
bussarna, och för hvem ville de klaga? Man följde ingen
annan lag än näfrätten. Gården låg på ett näs, och det
var svårt att komma efter dem. Bjässarna brydde sig intet
stort om annan näring än att gifva någon granne en örfil
och taga säcken från honom. Men detta kunde väl gå an;
värre var att de sins emellan förliktes som hund och
katt. Än strök Valmar till brödren, att han tumlade under
bordet, än fick han ett munslag, att han kippade efter andan;
allt öfver ditt och mitt, ofta största lappri i världen. En
träta om smörhålan i grötfatet kunde tidt slutas med blod
och hårtofsar öfver hela golfvet. Detta såg Himmelen och
antvardade dem i sin trogna sven Hilmers händer, som öfver
dem fick förmyndarrätt och makt att leda och styra dem
efter bästa vett. Därigenom hämmades gnabb emellan barnen
och oförrätt af andra. Piltarna visste ock intet annat, än
att Hilmer var deras far; ty med lek och bannor, stryk
och gåfvor blef han god buss med dem, och glädjen stod i
taket. Han var dock intet bättre än de till att plåga
grannarna och rikta sig af deras klenoder. Alla gingo de prydda
med guldkedjor, gyllene ännespann och blänkande vapen,
särdeles Hilmer och Hjalmar; ty Valmar höll sig mest vid
jorden och var intet född till främsta ordet i laget: med
en god smörgås och en fårbog var han afspisad, och hans
styrka var nyttigare än hans rådslag. Hilmer luggade honom
ibland och Valmar bugade; men om näpsten någon gång gick
för vida, sade Valmar : -— Hilmer, veten I hvad? Jag är ingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
