Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Olof von Dalin
var så skön, att ritningen skickades till Noak och hans
söner och hans söners hustrur, som sedan roade sig i arken
att arbeta på sådana, efter kvällarna voro så långa och de
glömt att taga med sig kortlekar. Bägge krigshärarna
plägades med mjöd och porsöl, så att glädjen återskallade i alla
kringliggande berg och skogar.
7 kap.
Som är lijärteligen vackert, inen icke synnerligen
väl ihopsatt.
När bröllopsfägnaden vid bordet begynt litet slita sig ur de
första ceremoniernas bojor, frågade Igelbjörn sin broder, hvart
han tagit vägen, då han skilt sig från sin krigshär. — Jag red
litet ensam i skogen, sade han, och fick se en hjort. Jag
kastade spjutet efter honom, men träffade icke. Han lopp
dock icke hastigt undan; jag följde efter, öfver tio eller tolf
gånger felade mitt spjut, som högeligen förtröt mig. Då
var jag öfver tre mil ifrån mitt folk. Hjorten försvann och
natten tillstundade. Utanför en bergskula stod en dvärg
med mössan i handen, bugade sig djupt och frågade, om
jag ville stiga in, att hälsa på min farfader, Madur. I harmen
kastade jag spjutet efter honom; men han vek undan, lopp
in i berget, och jag följde med. Strax blef berget tillslutet,
och jag fann mig riktigt bergtagen. Jag kunde ej se. Jag
drog ut mitt svärd, Drottningstråle, som gifver glans af sig i
tjockaste mörker; det ledde mig genom många kringkrokar
till en dörr. Den slog jag upp med knytnäfven och gick fram
en lång gång, som var upplyst af matta och ängsliga lampor.
Allrainnerst var en kammare, dit dörren stod på glänt; där
gick jag in. Vid ett bord satt en mycket gammal gubbe,
hvit som en dufva, hvars skägg låg ned på hans knän; han
hade ett ljus för sig och ett manuskript. — Välkommen, sade
han, min sonson Vibjörn, jag är din farfader, Madur, efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
