Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
& = — - —t ", =5 é
Johan Henrik Kellgren
ingaf redan en böjelse till glädje. Han talade: man förtjustes.
Han berättade vissa äfventyr af nog vansklig natur, han
nyttjade uttryck i hög grad fria; men allt skedde med den
kvickhet, som blott ådrog beundran, de yra språng, den
öfverhalkande lätthet och framför allt den glädtighet, som
ej lämnade tid att rodna förr’n man skrattat, då det redan
var för sent och då minnet af ett skämt redan gifvit sitt rum
åt uppmärksamhet på ett nytt. Själfva sedernas väktare,
vördiga ämbetsmän, ärbara matronor, åldern som ungdomen,
alla hörde och logo, alla instämde i denne mannens beröm,
och han bjöds att stanna kvar. Förförd af exemplet, trodde
en annan bland sällskapet genom samma slags skämt kunna
vinna samma framgång. Men de likaste saker äro alltid
mycket olika. Hvad naturen nekat, söker konsten fåfängt
ersätta. Hans ansikte saknade dessa spelande drag, detta
eldspråk af själen, som ofta talar mer eller bättre än själfva
talet, än höjer ett uttryck, än fyller dess brist, än skyler
den tydlighet, det för mycket skulle äga. Hans ton var
släpande, hans åtbörder tvungna. Detta gaf åt hans skämt
ett tycke af öfverläggning, som gör att ett infall aldrig roar,
fast det är roligt, alltid sårar, när det är fritt. Hans skick
tycktes säga vid hvarje infall: — Hör huru kvickt! — och
sedan han fällt det: — Skrattar ni ej? — Det tycktes varna en
för att rodna, och därför rodnade man åt allt. Det oskyldiga
blef tvetydigt och det tvetydiga plumpt. Snart började nu
alla solfjädrar att fläkta, alla pannor att rynkas, alla munnar
att gäspa. Fruntimren fingo migrän och gingo ur rummet,
den ena efter den andra. Karlarna började andra samtal.
Den misslyckade skämtaren smög flat sin kos, och värden
gaf honom tillkänna med en betydande min, att man
undanbad sig hans återkomst. Det är likväl visst att den senares
skämt, hvad saken angick, icke sårade sederna mer än den
förres. Skillnaden låg i sättet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
