Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN KRITIK ÖFVER KRITIKER.
MED UTKAST TILL EN LAGSTIFTNING I
SNILLETS VÄRLD.
Till recensenten i Stockholms-P osten.
Min Herre!
Jag är viss på att det aldrig kan roa er att skrifva så
alldeles ensam, att lära och döma så solo, så solo — som
en aftonsångspräst i sin predikstol, omkring hvilken ni finner
strödda åhörare, mycken andakt, mera sömn och hvarken
knäpp eller kny af motsägelse.
Ni, min Herre, älskar det lifliga; ni är full af snille
och tycker om att man tänker själf; ännu mer, ni har en
viss värma för snillets bästa, och vet ni att detta är en stor
dygd uti er! Ty, min Herre, mången, mången annan af dessa
höga vittra, med själ af en småvacker, vindögd och
högfärdig mamsell, älskar icke vitterheten, utan sin vitterhet.
Ert allmänna är ett stort samkväm, där den äran väl
är mäkta hög, men ock mäkta osmaklig, att vara den ende
som talar, och ni själf visst önskar att, då och då, någon
måtte falla in med ett litet inkast för att upplifva er och alla.
Ty det är klart, att skulle det allmänna så jämt falla
i frihet och ni, stor uppå vår litenhet, så jämt stiga i ton,
så skulle vi alla snart blifva i vett en bondförsamling och
ni en vitterhetens, en det sannas och skönas klockare med
den oädla gamman att alltid modigt få taga upp psalmen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
