Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Johan Henrik Kellgrens Lefverne
mycket satiren klandras af vana, af verklig eller tiligjord
fromhet, läses den och älskas, åtminstone i hemlighet, af
nästan alla: af den tänkande, som inser dess värde och nytta,
af många, emedan egenkärleken finner sig smickrad och
känner sig höjas, då den ler åt andras fel och svagheter, men
af de flesta ur det enkla skäl, att människan är född och
böjd för löjet. Kellgren skref likväl äfven för inbillningen
och känslan. Sinnenas förening vann ett bifall, som han
sedermera själf jäfvat både i afseende på smaken och sederna,
dem han i det närmaste trodde oskiljaktiga. Ode till Bacchus
och Kärleken väckte en beundran, den mästerstycken aldrig
förlora. Och i de senare åren hafva vi af honom emottagit
det förträffliga stycket Nya skapelsen.
Vänskapen, som ikläder sig personernas art, blir hos
upplysta och verksamma människor ett medel till befordran
af allmän nytta. Likhet i tänkesätt knöt emellan Kellgren
och nuvarande assessorn i Kommerskollegium Karl
Lenn-gren ett vänskapsband, hvilket inbördes aktning och
förtroende oafbrutet sammanhöll och döden först upplöste, till
den öfverlefvandes beständiga sorg. De började tillsammans
(1778 d. 29 oktober) utgifvandet af dagbladet
Stockholmsposten. Detta dagblad har en heder, som af få sådana blifvit
delt eller lärer delas: att hafva bidragit att göra epok i landets
vitterhet genom Kellgrens granskningar, de grundregler,
de omdömen han uppgifvit, understödda af stycken värdiga
att tjäna till mönster. Man har stundom beskyllt honom att
vara för sträng granskare, och många hafva önskat att det
hvassare skämtet alltid varit bannlyst. Ett försvar kunde
sökas i svårigheten, helst vid yngre år, att tillbakahålla en
satirisk anda, i värman af hans karaktär och den billiga
harm, en god författare känner, då han ser smaken lika
vanvårdad af dem som skrifva och dem som läsa och döma;
ändtligen kunde detta försvar sökas i den vana, som, nästan
förbytt till lag, i alla tider öfverlämnat usla författare till det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
