Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - SENGUSTAVIANERNA ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
friare rytmer och därnäst från antiken; Wallin öfversatte
flitigt Horatius. Sålunda utbildades ett slags pompös och
massiv litterär kejsarstil med prydnader, lysande af metallisk
glans. Högst nådde Wallin på denna väg uti det Preludium,
som inleder hans sång öfver Gustaf III. Sergels bekanta
staty har där inspirerat honom till högre lyrisk, mer
”pindarisk” flykt — för att begagna en dåtida term.
Vid sidan af detta skref Wallin i ungdomen åtskilliga
lättare kväden, kärleks- och dryckesvisor m. m., som hörde
tiden till, och äfven på äldre dar kunde han stundom skämta
bland de glada. Men det var då blott en ögonblickets
stämning. Den syn på lifvet, som behärskade hans mannaålder,
finna vi uti Hemsjukan, en djupt personlig dikt, skrifven,
antager man, vid samma tid som ”Preludium”. Här framträdde
med djupare klang än förr en grundton i hans väsen,
känslan af lifvets intighet och trängtan till himmelsk frid. En
anledning härtill är enligt traditionen att söka däruti, att
Wallin af svartsjuka bröt en ingången förlofning; hans
lidelsefulla och melankoliska natur fick ett sår, som aldrig läktes,
och ett någon tid därefter ingånget giftermål skänkte honom
föga lycka.
Wallins religiösa utveckling förde till en öppen brytning
med den gängse neologien. Det var i ett tal vid bibelsällskapets
möte 1816, han afgaf sin bekännelse härom. I ordalag, som
erinra om Geijers fem år förut (”Om falsk och sann upplysning”),
beskref han den gångna tidens uppfattning, huru man
besökte kyrkan för att beundra predikantens konst att lofvera
en stund bland dogmatikens klippor, till dess han, efter att
hafva gungat sina passagerare på fantasiens känslosvall,
återförde dem i en maklig sedoläras hamn, huru fromhet
betraktades såsom fåkunnighet och andakt som en paroxysm af
periodisk sinnessjukdom o. s. v. Nu hade, sade han, en
morgonrodnad till bättre tider inbrutit, men spörjer man efter
hvaruti denna bättring bestod, blir Wallin svaret skyldig. Till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
