Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - SENGUSTAVIANERNA ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den Gamle Knekten
Jag ville dött där, jag också!
Dock svensk ännu var finnen,
och byggde upp sin brända vrå,
stolt af de stora minnen,
dem, allt från Gustaf Adolfs dar,
han ärft af farfar och af far.
Hvi föll jag ej, förrän jag såg
vårt folk för ryssen springa?
Dock sprang jag ej: i blod jag låg,
och höll ännu min klinga
i vänstra handen, som var kvar,
då man från Villmanstrand mig bar.
Här ser du både svärd och man;
och slika voro många;
men utan hufvud går ej an,
hur käck man är, att stånga.
Dock freden kom, och böd oss än
förblifva svenske frie män.
Som sådan, o! hur lycklig här
min ärfda teg jag skötte!
Blott ej en skymt ur viken där
af grönt och rödt mig mötte.
En annan syn mig gjorde ve:
att fänrikar i vaggan se.
Då ropte jag: hur skall det gå,
om ryssen kommer åter?
Men tänk! som forne gossar blå —
af glädje än jag gråter,
när jag det minns — där stodo män
vid Valkiala upp igen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
