Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1700-TALETS DRAMATIK ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fl –––––" . ––– ■ %
Gustaf III
sanningen; han har försäkrat henne, att en upprorisk vore
gömd i hennes slott, att Tegel hotade att bruka våld för att
gripa honom. Jag har ej hört mera. Min bestörtning gaf mig
knappast styrka att skynda mig hit. Olyckliga! Här är ingen
utväg mer . . . min man är förlorad . . .
Stolpe.
Var tillfreds. Ingen känner det rum där jag honom gömt
uti; hennes nåd är själf därom okunnig: och förr än att
upptäcka detta, vill jag tåla det yttersta våld. Bemästra er endast
af er svägerska och min dotter, lämna dem ej ur ögonsikte:
de äro de enda som känna något. Jag har beväpnadt folk,
och om man vill bruka våld, skall jag med våld försvara oss.
Scen 10.
DE FÖRRE. ANNA GYLLENSTIERNA.
Anna.
Jag vet ej hvad oförsiktighet jag begått; men den måste
vara stor, och min ånger, min ängslan öfver detta onda jag
gjort, utan att det veta, är för gruflig att kunna längre den
dölja; jag vill hellre den uppenbara, då det är tid ännu.
Siri Brahe
till Stolpe.
Hon förskräcker mig.
Stolpe.
Fullfölj, min fröken, och utan fruktan upptäck ert fel:
det är en stor dygd att uppriktigt bekänna hvad man gjort illa.
Anna.
Rättnunnas, då Tegel var här, har jag trott att han var
kunnig om den hemlighet, som ni alla förborgade för mig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
