Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utan vi gripas af att följa en stor man uti hans inre
kamp.
Bekymmer af olika slag hemsökte honom. För sin ekonomiska
ställning yppade Tegnér ofta oro; trots redbar
omtanke och växande inkomster — de stora dikterna
afkastade rätt goda summor —, ville det ej rätt gå ihop. I
början af 1820-talet angreps han också ett par gånger af
sjukdom, som läkarne inte riktigt lyckades bestämma och
bota. Med 1825 blefvo dessa anfall allvarsammare och
åtföljdes af en ihållande dyster sinnesstämning, som bröt ut I
ett vildt förakt för lifvet och mänskligheten. Den vid nyåret
1826 skrifna Mjältsjukan är vittnesbördet om hans förtviflan.
Samtida, som ansågo sig väl underrättade, antydde orsaken;
Tegnér kände sig bedragen uti den svärmiska kärlek han
ägnat en gift dam i Lund. Men den egentliga grunden låg
djupare, låg uti det medfödda anlaget för hypokondri; för
hvarje gång denna — ungefär med ett decenniums mellanrum
— kastade sig öfver honom, blef han allt mer upprifven
och hade allt svårare att öfvervinna den. Oafsedt lynnets
sjuklighet fanns det emellertid uti Tegnérs lifsåskådning en
motsats, som han aldrig öfvervann. [1] Den var besläktad med
den dualism, som Schiller bekände, motsatsen mellan idealet
och ”verklighetens döda massa”; för ingendera var antitesen
ett blott stilistiskt grepp. Schiller kände dock ej denna
motsats som en ödesdiger splittring, han bars uppe af sin
brinnande tro på mänsklighetens goda makter och jämväl af tron
på sin egen poetiska och kulturella kallelse. Tegnér var
mindre lyckligt ställd; han kunde för det första inte som
Schiller filosofiskt genomtänka spörsmålen och sålunda för
sin del teoretiskt lösa dem. Den abstrakta tanken var honom
rentaf något ondt, något förhatligt. (Se brefvet till Geijer s.
174 ff.) Poesi och religion, fantasi och känsla — genom dem
och blott genom dem kunde mänskan höja sig till idealens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
