Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gång angaf Geijer själf sin egenart; kort och energiskt
sammanfattade han sitt poetiska program 1826 i ett bref till
Bernhard von Beskow: ”Hvad ämnet angår, gif fan att både
antikisera och romantisera! Det är förbi med bäggedera.
Poesien har så länge sett i luften efter mönster, att det är
tid hon vänder sig till det verkliga lifvet, till uppfattning,
samling, utbildning af dess poetiska element. Det är den äkta
poetiska källan. Den rinner än för den som har slagruta på
källådern.” — Men det fanns inte många som på den tiden
kunde anamma en sådan lära. Detta grunddrag hos Geijer,
hans positiva förhållande till verkligheten, hans kärlek till
lifvet sådant det är, var afgörande äfven på andra områden
än poesiens.
Under Benjamin Höijers ledning hade han gjort bekantskap
med den tyska idealismen och studerat Kant, Schiller,
Fichte och Schelling. Hans egna första skrifter voro käcka
uppgörelser med upplysningsfilosofien och buro genom sin
upprörda ton vittne om, huru djupt personlig denna sak var för
Geijer, — en religiös germansk naturs reaktion mot rationalism,
skepticism och utilism. Och äfven hans senare skrifter
i dessa ämnen voro mindre vetenskapliga afhandlingar än nya
personliga uppgörelser; ”filosofien endast,” säger han ju i
Minnena, ”har jag studerat af behof, allt annat af föresats
eller nöje.” — Boströms lärjungar, som i all annan idealistisk
filosofi se ofullkomliga förstadier till sin mästares lära,
hafva inordnat Geijer bland hans föregångare, med hvad rätt
kan jag inte döma. Men om Geijer inte som forskare på
detta område besitter egentlig originalitet, så har dock hans
tänkande en bestämd personlig prägel.
Icke filosofien utan historien blef emellertid hans vetenskapliga
fack, och en af orsakerna till detta val var nog hans
verklighetssinne. Han anklagade sig själf för att i yngre år
hafva skattat åt konstruktion, och på hans gamla dagar framträdde
åter hans fallenhet för att i sitt föredrag inskjuta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
