Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
diktar en skönare värld, ett dunkelt, men älskeligt skuggspel.
Släkten, bättre än vi, sig stödt vid dess vacklande löften,
hade ej annat än hopp. Så prisom vår fader i höjden,
hvilken har gifvit oss mer, ty för oss är hoppet förklaradt,
famlar ej längre i natt, det är tro, det är lefvande visshet.
Tron är det klarnade hopp, hon är ljus, hon är kärlekens öga,
tyder den längtandes dröm och hugger dess syner i marmor.
Tro är lefnadens sol, och dess anlete skiner som Mosis,
ty hon skådade Gud: den välbefästade himlen
drar hon med kedjor hit ner, och det nya Jerusalem sjunker
präktigt med portarna tolf i gyllene skyar till jorden.
Hänryckt vandrar hon där och betraktar de höga gestalter,
räds ej det vingade folk, hon är hemmastadd bland dem alla.
Därföre älsken och tron: då följer ock gärningen själfmant,
likasom dagen med sol: det rätta är son af det goda,
kroppen till kärlekens själ; den kristliga gärning är endast
lefvande kärlek och tro, som blomman är lefvande våren.
Gärningen följer oss alla till Gud, där står hon och vittnar
ej hvad hon syntes, men blott hvad hon var : lycksalig är den, som
hör dess bekännelse trygg; hon är stum på jorden, tills döden
öppnar den tigandes mun: I barn, ej frukten I döden?
Döden är kärlekens bror, är dess tvillingbroder, allenast
mera allvarlig att se: med en kyss på bleknade läppar
tager han anden och far och vaggadt på kärliga armar
ställer det frälsade barn, ett nyfödt, fram för sin fader.
Redan jag hörer den kommandes dån, jag skymtar hans vingar,
svarta som natt, men med stjärnor uppå: jag fruktar ej honom.
Död är befrielse blott, är förbarmandet stumt: vid hans hjärta
lättare andas mitt svalkade bröst, och anlet mot anlet
skådar jag Gud som han är, en sol, uppklarnad ur dimmor,
skådar jag seklernas ljus, dem jag älskat, de mäktiga själar,
ädlare, bättre än jag: förklarade stå de för tronen,
klädda i hvitt och med harpor af gull, och sjunga en lofsång,
diktad i himmelens luft på det språk, som talas af änglar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
