Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och diktade om A tis och Camilla
en sång af västanvind och morgondagg.
Den sången är en dröm ur gyllne åren,
en gång i lifvet af hvart hjärta drömd,
fast ej så skön, fast ej så himlaboren;
en sång så ljuf som lärkornas om våren,
öm, enkel, oskuldsfull — och därför är han glömd.
Gif plats, gif plats, ty Nordens vingud nalkas,
och sången svärmar kring hans vigda mun.
Hör, hur han skämtar, se, hur gladt han skalkas
bland nymferna uti den gröna lund.
Men ack, hans glädje ligger ej i kannan,
ej i idyller, som han kring sig strött;
hans druckna öga söker än en annan,
och märk det vemodsdraget öfver pannan,
ett nordiskt sångardrag, en sorg i rosenrödt.
I Djurgårdsekar, susen vänligt öfver
den störste sångarns bild, som Norden bar!
Det finns ej tid, som dessa toner söfver,
det finns ej land, som deras like har.
En sång, som växer vild och likväl ansad,
bär konstens regel, men försmår dess tvång,
till hälften medvetslös, till hälften sansad,
en gudadans på gudaberget dansad
med faun och gratie och sångmö på en gång!
Därnäst hör Lidner! ”Grafvens portar knarra
på tröga gångjärn, domen förestår,
och lampans matta sken på marmorn darra,
och midnattsklockan ifrån tornet slår.”
Förstörd, förvissnad före mogningsstunden,
en rik, men sönderbruten harmoni,
en genius, ack, för djupt i stoftet bunden,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
