Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den ädle skalden har ock andra frågor,
och skönhet vill han, men jämväl förnuft.
När Kellgrens snille slog de stora slagen,
de blixtrande, för sanning, rätt och vett,
i skämt och allvar, hur det flög för dagen
kring land och rike, och en hvar betagen
sprang upp och undrade, att han ej förr det sett!
Roms sångargudar flyttade till Norden
med Adlerbeth — en romare, i släkt
med dem till andan, icke blott till orden —
och tjuste åter i sin nya dräkt.
Och Rosenstein, så hög som han till sinnes,
så klassisk, bandet uti sångens krans,
fast icke själf en sångare — hvar finnes
den svenske skald, som ej med tårar minnes
en själ så ljus, så ren, så faderlig som hans?
Och han, som slöt den långa sångarraden
och lefde länge för att sörja den,
en rosenkrans med taggar mellan bladen,
behagens, skämtets, tankens, Gustafs vän:
han, som bar kronan i de vittras gille,
en lagrad veteran i vettets sold,
kanske ej främst som skald, men främst som snille,
som ville ädelt, kunde hvad han ville,
den blinde siaren Tiresias-Leopold!
Jag sjöng hans drapa, minnets döttrar sjunga
en dag, och bättre, hvad han Sverige var,
ty där bor oväld uppå framtids tunga,
och all förtjänst till slut sin krona har.
Han stod emellan tvenne sångartider,
den enas varning och den andras stöd,
men tid och sansning kämpade hans strider,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
