Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AFSKED TILL MIN LYRA.
Farväl, min lyra! Ja, nu är det slut.
Lägg dig och sof, nu ha vi sjungit ut.
För dina toner mina sorger veko
som Sauls fordom, och af dem ljöd eko
i månget godt och bättre bröst än mitt.
Men tystna nu! Hvarann vi äro kvitt.
Jag Svea sjungit, jag har Frithiof sjungit,
natur och Gud och mänskor sjöng jag glad:
egentligt lefde jag blott, då jag kvad.
Från norr till söder vinden ofta sprungit, —
och mången tagg mitt arma hjärta stungit,
men mången ros ock läkt det med sitt blad.
Jag vet ej rätt, så som min lefnad skridit,
om mer jag fröjdats eller mer jag lidit.
Mitt vapen var du: jag har intet annat.
Du var min sköld: jag ingen annan haft.
Vi gått på äfventyr och ha ej stannat,
förrn vi eröfrat världen med vår kraft.
Men vapenskölden man vid grafven krossar;
den siste af min släkt, mig ändtligt Gud förlossar.
Farväl, du dikt, du själ utaf min själ,
farväl, du himlaburna, långt farväl!
Jag måste hän, jag får ej längre stanna;
du var mig allt, det goda som det sanna.
Jag haft dig kär för allt och öfver allt,
och uti himlen än jag skymtar din gestalt.
9. — Nationallitteratur. 8.
131
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
