Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MANHEM.
Det var en tid det bodde uti Norden
en storsint ätt, beredd för frid som krig.
Då, ingens slaf och ingens herre vorden,
hvar odalbonde var en man för sig.
Med svärd han röjde våld, med plogen jorden,
med lugn för Gud och man han gick sin stig.
Sig själf sitt värn, han visste andra skydda,
och kungasöner växte i hans hydda.
Till honom ej från vidt aflägsna stränder
med skeppen flöto konstiga behof.
Ej krämarn musten sög utur hans länder,
ej flärdens yppighet hans vinst begrof.
Men åkern plöjde han med egna händer,
hans tillit var hans arm, hans skatt var hof.
Vår konst att njuta är, hans var umbära,
och själf sig vara nog var all hans lära.
Om han ej öfvad var att sirligt tala,
hans handslag gällde mer än ed och skrift.
Han drog ej agg inunder löjen hala:
hans hand bar svärd, men ej hans tunga gift.
Han ej förstod med ord en skuld betala
och språka om sitt hjärtas ömma drift.
Hans hat var eld, hans vänskap gick i döden,
och med sin fosterbror han delte öden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
