Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TILL ATTERBOM.
Väl var i låga hyddans famn du buren,
men med ett sinne högre än din lott;
och ”rikt betalande ditt ödes brott”,
så sjöng du själf, var mild mot dig naturen.
Dock var af henne själf åt snillet svuren
den skickelse, det sällan undangått;
och med den eld, det i sitt inre fått,
dess framtids runa blef i flammor skuren.
Ej ofvanefter blixten ger dig döden;
det är inom dig själf den tänd dig fattar,
du ädla, varma, fromma sångarhjärta!
Sjung, svan! Upplös i välljud dina öden!
Dig himlen gaf, hvad högsta tröst jag skattar:
ett klangrikt bröst i glädje som i smärta.
1815.
* * *
NATTVANDRAREN.
FRAGMENT.
Så är den härligaste dag förliden!
Hur snart, hur snart! — Hvarför är du så flyktig
o tid? Kan ingen glädjekalk dig rusa,
att du på vingen hvilar och förgäter
vid klangen af ett hjärtas melodier
att ila fort? Är det för sorgen endast
som du står still, med dufna, fällda vingar,
och stirrar mänskan i förgråtna ögat,
ack, med en blick, som ville du af stunden
en evighet utpina? — Nej, jag skall ej
och vill ej träta med dig. — Skynda, flyg!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
