Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det eviga där bakom, den mystiska substansen, som
erfarenhet och diskursivt tänkande icke nå fram till, kallades
på romantiskt språk därför stundom för natten. Novalis skref
hymner till den, i ”Lycksalighetens ö” står den ”höga Nyx”
hemlighetsfullt i bakgrunden. Men denna ”natt” betraktades
icke som mörk för sig utan för oss; tvärtom, den innehöll
(som Hartmanns omedvetna, Spencers ovetbara) allt det, som
är tillvarons högsta och innersta: själfva personlighetens,
kärlekens, trons, skapandets mysterier:
”Just det dunkla djupast genomvärms — af ljusets evigt
skapande allverksamhet.”
Detta innehållsfulla ”dunkla” blef det öfverhufvud
poesiens högsta mål att låta oss ana i sin blommande
symbolskrift. Därför ville romantikernas släkt af idealister i motsats
till så många andra helst bruka dikten till dess högsta syfte:
att afspegla ett religiöst fattadt världsmysterium.
”Lycksalighetens ö” är vår litteraturs stora metafysiska idédrama,
skönhetens tragedi, där all blommande jordisk tillvaro
slutligen sjunker tillsamman inför oändlighetens stjärnor och
majestät.
Rent artistiskt hade romantikens mystik sökt dana en ny
lyrisk stil af det märkligaste slag, en stil som hos oss i sin
radikala form dock endast finns bland Atterboms ungdomsproduktion
och hvars intentioner han sedan ej helt fullföljde. I
Tyskland, där Friedrich Schlegel tänkt sig den, praktiserades
den af Tieck m. fl. mindre lyckligt än stundom af den svenske
skalden; hos de öfriga svenska nyromantikerna behålles blott
det allmänt musikaliskt suggestiva i den. Det var en dikt,
som man kunde kalla den absoluta stämningspoesien och
hvilken, som musiken, blott ville uttrycka
”hvad ej i ord förtydligas får (= kan),
hvad vårt innersta väsende känner,
hvad till det eviga hemmet når.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
