Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bäst jag nu bestyrde tvenne palmers bröllop med hvarann,
till min syn, från flodens andra brädd, en sällsam anblick
hann:
en sultan, som ännu icke glömt en älskad skönhets graf
och med några hofmän, sorgsen, dit på vallfart sig begaf.
Upp på tigerfläckig fåle, stum, den bleka härskarn sprang,
mot stigbygelns gull den krökta segersabelns balja klang;
häftigt grep han sammetstygeln, högg med sporrens diamant,
och i brusande galopp flög tåget öfver djup och brant.
Framför hvita grafmoskéen turbanprydda skaran höll.
Då, hvad harm! sultanen ref sitt hår och på sitt anlet föll.
Rosengården, rikt planterad, vattnad af hans egen hand,
var en rishäck, nästan mördad af min broder Sunnans brand!
”Allah!” skrek han, ”har du hjära att min saknad gäcka
så?” —
Då jag, medlidsam, till häcken smög mig fram på luftig tå,
andades på blad och grenar: hastigt slogo knopp vid knopp,
lika den begråtnas kinder, ros vid ros mot älskarn opp.
Sen en springbrunn lät jag välla fram ur markens dolda grund;
väldiga cypresser of van sluta skyddande förbund.
Näktergalen där förklarar nu för rosorna sin bön,
turturn och gasellen ila dit vid spegelböljans dön.
A n e m o t i s.
Tack, snälla Östan, för din snälla gärning!
Ditt dagsverk hedrar dig.
Nordan
afsides till Sunnan.
Hur grå som helst
en käring må bli, så ljusnar hon ändå,
3. — Nationallitteratur. 9.
33
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
