Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en enda blott förmår att bjuda dig;
den kallas ömhet, trohet! Visst jag stundom
har tyckt, att också den sin skönhet har;
men den förblifver evigt en och samma,
den klingar, oföränderligt sig lik,
en stilla bön till Gud för hvad man älskar.
Tager fram en cittra.
Det är en vänsäll gäst, den mästaren
från Valland, som mig lärde att med dig
samtala, ljufva skänk af Astolfs gunst!
Man sagt mig, att det finnes vissa sjöar,
aflägsna, skumma, trånga ofvantill,
med videts eller tårpilns kännetecken
på bräddens rand bevuxna, men inunder
så djupa, att man tror dem sakna botten.
Ur dessa sjöar skall på vissa tider,
helst söndagsmorgnar eller helgdagskvällar,
från djupen stiga opp en sällsam klang,
liksom en ringning utaf klockors malm
från längesen försunkna slott och kyrkor.
Går vandrarn dit, allt närmare han hör
och klarare det ljud, som tränger sig
från underjorden med omätlig klagan:
men lugn är vattnets yta ofvanpå
och tycks med sorglig vällust lyssna själf,
hur klingande den gömda bottnen svallar.
Så vill jag ock försöka nu att dämpa
mitt hjärtas dunkla vallning med en sång.
Spelar och sjunger.
Ungmön i lunden på jaknätet band,
morgonfrisk —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
