Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En näktergal, af djurens
i sömnen fångna här den sista vakna,
slog öfver henne i platanens krona
sin slutdrill, att försona
min lust, som led att skåda och att sakna.
Nu fram jag flög — hvad växelsprång i famnen,
hvad gensvarsrop, hvad sammanklang af namnen!
”Florinna,” sade jag, ”0, sänk ditt öga
från dödens värld, hvars gåta dock oss dårar,
och lär din egen evighet att skatta!
De sälla andar i det gömda höga
ej känna våra fröjder, våra tårar;
blott det förgängliga kan kärlek fatta.
Som skuggor, tomma, matta,
ej helgons bröst på jordens känslor svara:
de hafva glömt, hur stoftets längtan brinner.
O, när blott dig jag finner,
mitt ljufva lif, min räddning och min fara!
ser jag ej i din blick sig dubbelt måla
det blåa hem, där ljusets änglar stråla?” -
Hon ville svara, men till kyss förlängdes
det ljud, som gladt på purpurläppen dröjde;
stum brann det öfverfulla hjärtats yra.
Gud, vår och välljud i mitt inre trängdes,
naturens barm en suck af vällust höjde,
på fästet klang den höga svanens lyra.
De heliga, de dyra
sekunder susade förbi som toner;
och mellan våra tårar, våra eder
en balsam kvällde neder
från nattens nektarkalk och lundens troner.
Men ren, med hjässan svept i gråa dimman,
i öster dagen hvässte första strimman.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
