Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hvad dig just som makt förnämst är gifvet
är att kunna skjuta allt tillbaka —
allt, hvaraf din själfhet återtonas,
allt, som ej är himmelens begär.
Säg ej, att förgäfves vattnets längtan
från den ofamntagna stranden dignar,
att dess trånadssång är gäckad vorden,
att det öfvergifs åt ensligt kval!
Du har då ej rätt förstått dess trängtan :
det vill famna ljuset — icke jorden.
Ser du ej, hur ljuset ock välsignar
bruden med en frukt af hennes val?
Skönhet kallas den — det inres yta
af en ande, ur Guds hjärta sprungen,
förstfödd urbild till all sinnlig daning,
leende ur tårar stigen opp.
Ljus och vågor där tillsammanflyta.
Hennes blick dig ger en himmelsk maning,
att hon, vid en hymn af stjärnor sjungen,
blef hans godhets rena spegelkropp.
Räds ej, att hon slocknar, när mot kvällen
sina blad, sin oskulds hvita vingar,
hon i djupet sänker och i smärta
till förnyad lefnadsdag sig tvår.
Från den dunkla bädden stjärnepällen
återglittrar, näckens harpa klingar,
tills jag höjer mig med nystämdt hjärta,
med hans hälsning och hans sångartår.
Och så vill jag mig odödligt stärka,
helga ljus! af dig, slå ut och mogna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
