Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Begråtne fader, här du fordom lyfte
din ädla blick, ditt sinnes ljusa spegel,
af manlig kärlek och förtröstan klarnad,
vid bönens timma till naturens Gud.
Du vördsamt blottade din böjda hjässa,
din son, med ödmjukt sammanknäppta händer,
framjollrade de böner, dem du lärde
hans späda tunga och hans rena själ.
Liksom den å, som, nästan gömd af vassen,
kring dina tegar blygsamt knöt sitt pärlband,
så flöt jämväl, af få bemärkt, i famnen
af däldens enslighet i helig tystnad
din enkla, fromma landtmanslefnad hän.
Din värma var ej snillets — snillets låga,
hvem värmer hon? Hon bränner blott och lyser
blott mera fort och mera grant till grafven!
Dess lusteld — stundom åskeld — utan afund
du såg, dig fjärran, tända sig och slockna.
Med lynnet lika gladt som ömt, du bar
på modig skullra Kristi kors. Ej torrt,
ej kalt för dig var dess försoningsträd;
hvar morgon bar det friska rosenknoppar
och höll sig dygnet om i ständig blomning.
Din kristendom var lik den altarprydnad,
som sinnrik din församlings kyrka smyckar:
en tafla där, som i högtidligt allvar
den första nattvard föreställer, hvilar
på pelare, kring hvilka glädtig lek
fått slinga gyllne rankor, fulla drufvor.
Så, ljuf budbärare åt fridens förste,
när i det gamla templet upp du trädde,
hans himmel återglänste i ditt öga,
din vigda tunga bar dess lösenyckel.
Men när du hemkom, sent, till lugna hyddan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
