Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sparpengar! Han gav henne två kronor om dagen, väl
vetande att det inte var värt att anförtro henne större
summor än så på en gång, och han förstod mycket gott att det
nätt och jämt räckte till. Hur skulle hon då kunnat spara
något. Nej, han kände sin kära hustru. Det här stod aldrig
rätt till. Kanske hade hon tagit dem ur hans egen pung medan
han sov. Ibland hade han tyckt sig sakna en del slantar.
Och han tog henne i armen och ruskade henne. Vad var
det nu för konster hon hade för sig. Fram med sanningen bara!
Detta var emellertid för mycket att bära. Utpinad av den
ständiga rädsla hon så länge gått i för kopparflaskans ägarinna,
stod hon inte ut längre. Det var detsamma hur det gick, för
lika galet blev det ändå. Och så fick han då veta hur det
stod till.
Han hade icke släppt hennes arm, och hela tiden medan
hon berättade, höll han den fast som i ett skruvstäd utan
att yttra ett ord. Men hans ögon rullade allt vildare, och då
hon slutat slängde han till henne, så att hon for raklång till
golvet.
Därpå bröt det löst, och det var inga smeknamn han gav
henne där han med knuten hand stod lutad över henne och
slog till henne för var gång hon gjorde ett försök att resa sig
på armbågen. Han brydde sig inte ett tecken om vad
grannarna kunde höra genom väggen eller se genom fönstret.
Kom hon inte ihåg att han sagt, han skulle slå ihjäl henne,
ifall hon gjorde om det igen? Men hon skulle allt få märka
vad det ville säga att skämma ut en ärlig karl, så han inte
kunde se folk i ögonen.
Till slut rörde hon sig icke längre utan låg bara och
jämrade sig. Men när han hämtade andan ett tag och gick ett
par steg ifrån henne, passade hon på att gripa till det enda
försvarsvapen, som stod henne till buds.
”Skynda dig, Persson,” kved hon, ”och spring efter frun.
Jag är så sjuk! Jag tror jag dör!”
Men till svar fick hon blott ett skratt och en spark. Hon
hade ljugit några gånger för mycket för sin man, den lilla
snickarfrun.
Det var i detta ögonblick som det knackade på dörren,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
