Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och plockade fram koppar, och hottentotten och kaffern höllo
sig i sidorna av skratt, men buschmannen jämrade sig icke
längre; redan vid det elfte eller tolfte rappet sjönk han i
gräset som en livlös massa. Ifrån den sargade ryggen flöt
strömmar av blod.
Då skalv ett skri från den lilla jungfruns läppar, hon föll
och förlorade medvetandet, och när hon kom till sans igen,
låg hon till sängs med en våt duk på pannan. Moder och son
sutto tysta och drucko kaffe i ett hörn. Det var natt och
månsken, och hon kände, att de voro i rörelse. Josiahs häst
sprang gnäggande efter vagnen, och hon hörde det tunga
trampet av oxarnes klövar på en stenig väg. Kanske hade de
kört länge... Var voro de? Hon ville resa sig och fråga, men
i detsamma mindes hon allt och slöt ögon och läppar och drog
fotterna under täcket och lade händerna upp över den bara
halsen och låg som om hon sov.
Ingen hade talat till henne. Den gamla kvinnan flyttade
koppar och kittel och började reda sig till natten, men sonen
satte sig i tältöppningen och undersökte sin bössa och sina
yxor. Stundom kastade han i smyg en blick på henne, som
han i tankarne kallade sin brud.
Hur blek var hon icke, hur liten och bräcklig! Under de
genomskinliga händerna höjde och sänkte sig de små
nyckelbenen, barmen låg späd bak linnet, och de ljuva, nakna armarne
tycktes honom vitare än ull, men han tänkte icke på att närma
sig jungfrun, ty de voro ju endast trolovade, och när hon åter
fått hälsan, skulle hon bli hans. Han mulnade blott av att
se på henne, och han tänkte: ”Du är vaken och du har något
i sinnet. Därför tiger du.”
Hon låg stilla, med sluten mun. Blotta åsynen av de
läpparne gjorde honom galen. Och hennes ögonbryn voro
rynkade som om hon tadlat honom, men han kunde hava
vridit de svaga händerna ur led och ryckt hjärtat ur hennes
bröst, hällre än att tåla det. ”Vad har du emot mig?”
mumlade han. ”Att jag slog den djävulen? Jag kunde ha dödat
honom, och det har jag kanske gjort. Är jag inte herre över
de hundarne?...”
Han vände på sin yxa och såg henne blixtra i månskenet
8. — Nationallitteratur. XXVIII. 101
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
