Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jane Gernandt-Claine
och slungade henne ut i natten. Vagnen skakade och stod
stilla. En av oxarne hade stupat i spånnet och måste spännas
ifrån. De lämnade honom att förblöda vid vägen.
Jungfrun kröp ihop under täcket. Hennes tr olo vade
hade hoppat ned på marken; hon urskilde hans röst bland
tjänarnes halvkvävda stämmor och såg den gamla modern
ställa sig i tältöppningen och ropa sin son: ”Josiah!” Fyra
gånger kallade hon, men det kom intet svar, och då gick hon
tillbaka till sin bädd och vände sig mot väggen och somnade.
Hon sov hårt, med långa, knarrande andetag, och det plågade
den lilla jungfrun. ”Ack”, tänkte hon, ”om jag ändå fick ha
mörkret i fred, om jag bara fick ligga tyst och ingenting höra”.
Hon kände sig alltid mycket matt, ty de hade botat hennes
feber med täta åderlåtningar, och hennes lekamen var lätt
och tom som en urblåst hylsa. Därför tålde hon heller ingenting.
Hon hade aldrig varit modig, när det gällt att åse spöstraff
eller något slags rättskipning över de färgade, men efter den
svåra sjukdomen, var det som skulle varje piskslag vina
henne genom kropp och själ. Och människorna skulle tala
sakta — eller helst icke tala alls — om hon skulle kunna uthärda
dem i sin närhet. Yrseln hade icke lämnat henne helt och
hållet. I hennes huvud rördes ovana tankar — för svaga att
tåla någonting tungt, och trötta att upprepa sig själva, fast
det var en trötthet, som icke gjorde ont, och som kunde ligga
över hennes nattliga vaka så ljus och blek som månskenet
över en äng, när det skall till att dagas. Ibland var det blott
enstaka ord, som kommo för henne, men de klingade likt
klockor och betydde nya och sällsamma ting, och om hon sett
en fågel flyga upp från en buske eller en svärm fjärilar leka i
solen, kunde hon tänka på det så länge, att det blev mer än
fjärilar och fåglar och nästan mer än solen själv — någonting
stort och tyst och himmelsvitt söm livet och döden på en
gång. Hon hade känt dem bägge nära i de sjuka febernätterna,
och alltid hade Döden varit mild och underskön — en mörk
man på en vit häst, eller endast röster... som ett sus i gräset
så lätta.., Och när hon ville, kunde hon kalla på detta igen,
ligga och lyssna till det i stillheten, men i kväll stod det blott
en tät, svart ångest omkring henne, och själva månskenet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
