Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han är svart
Paris den tiden, men eljes bodde i Moka, hade tagit hand om
henne och fört henne till de goda systrarna, som hon sedan
aldrig lämnat. Hon artade sig väl, som det tycktes, skrev
snällt och regelbundet till sina välgörarinnor, men yttrade
aldrig någon smak för klosterlivet, syntes i stället rent av
längta så smått ut i världen och gick på sitt nittonde år nu.
Det hade varit Avie-Henriettes älsklingstanke, att hon skulle
taga slöjan — åtminstone hade det alltid låtit så, men när
hon rådgjorde med Isaure, och svägerskan gav henne
fullständigt rätt i detta, att klostret var det enda lämpliga för
en flicka utan hemgift och utan familj, kunde hon plötsligt
bryta av samtalet och sätta sig att tiga så fast och envist, att
näsborrarne blevo vita och två långa ränder grävde sig från
mungiporna ned i hakan. Hon tänkte på det kära barnet,
som hon ändå bra gärna ville ha i sin närhet, och tvekade
inte att mumla en hel del i sitt djupaste inre om svägerskans
hårda hjärtelag. Men Isaure fick se, om man lyckades att
gifta bort Hippolyte... hon fick se...
Det var hans kusin Désirée de Chastenay, som med
outtömlig beredvillighet hört sig om åt alla håll för att skaffa
honom en hustru, men — som hon sade — på Mauritius strandar
allt emot det löjliga. Man hade nu fått den vanan att skratta
smått åt herrskapet på La Savanne, och när hon fått avslag
hos de Nesles, de Villemonts, de Rivierres och d’Arnonvilles,
började hon finna sig själv en smula komisk. Hon var liten
och rund och munter, med ett gropigt småleende, som ständigt
låg på lur och lekte och tumlade om invärtes och satte liv
och skalkaktighet i ögonen på henne, innan det spratt fram
på kinden. Ingen skulle ha sagt, att hon var fyllda 40 år och
nästan jämnårig med kusinen, men han hade ingen ålder.
Tiden hade blott blekt honom. Han hade förlorat färgen,
de Saint-Aymour, som en halmkärve, vilken legat ute i solen,
och av den ursprungliga blondhet, som var ett släktarv och
ett dyrbart bevis på familjens ogrumlade anor, återstod blott
en egen död skiftning av gult och grått i det halvlånga, vissna
håret. Ansiktet var som ett gulnat pergament — kanske hade
där en gång stått någonting skrivet, kanske icke, i alla händelser
var det länge sedan, Nu lästes där ingenting annat än en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
