Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
• ~ . ■.■.mm m»
Jane Gernandt-Claine
oklar, förlamad lust att göra alla till lags och. en fullt
medveten rådlöshet beträffande sättet. Han var så skygg för
människor, att han undvek folket på sin egen gård, och det
gick så långt med honom, att han skulle varit i stånd att av
idel tankspriddhet stiga åt sidan för en neger. Hela dagen
vandrade han upp och ned i en filaosallé, där orkanen farit
fram och skalat barken från träden, och han hade en åtbörd,
en besynnerlig, blixtlik rörelse med högra handen, som om
han rätt vad det var fångat en fluga, men han fångade
ingenting, det såg bara så ut, och borta i sockerrörsplanteringen
skrattade de svarte. Det hettes nu, att han gick där för att
ha öga på dem, och man skulle kunna tro, att han intresserade
sig för sockerröret så som han höll utkik på himmelen efter
torka eller regn, men det var en vana från yngre dagar, som
ingenting betydde. Om han bara fick gå för sig själv och
tugga betel, frågade han icke efter någonting i världen, ty
han tuggade betel, M. de Saint-Aymour. Han hade tänder så
svarta och ett tandkött så rött som en hinduisk
grönsaks-månglare på torget i Port Louis, och det var därför de unga
flickorna icke ens ville höra talas om honom — m:me de
Chastenay fick nu säga, vad hon ville om de Saint-Aymourska
familj ejuvelerna, som det berättades att gamla frun på La
Savanne gick och bar omkring i en ridikyl för att vara säker
om att rädda dem, ifall cyklonen skulle komma.
Hon hade varit litet konstig, hon med, allt sedan det
hände, det där med sonen... Det var nu så länge sedan, att
ungdomen fick fråga sig för, hur det riktigt hängde ihop, men
alla medelålders fruar kände till förloppet; de hade ju varit
pensionskamrater med ”henne” — naturligtvis var det en
kvinna med i historien — och kunde förtälja, att den stackars
Hippolyte varit kär — kär till vansinne i en Port
Louisskön-het, en flicka av kulör, och att m:me de Saint-Aymour nästan
fått bruka våld för att hindra honom att gifta sig med henne.
Han var icke mycket över 20 år då och vek och svärmisk,
och hon sände honom ut på långresa för att han skulle se sig
om och lära sig glömma, men han kom inte längre än till
Indien, och det enda han lärde var att tugga betel. Skönheten
tröstade sig och tog en man, svart som en mulatt–––-Där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
