Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han är svart
det är en egenskap, som inte misspryder ungdomen, tvärtom,
tvärtom tänkte mille de Saint-Aymour. Vad hennes svägerska
beträffar, anmärkte hon blott, att flickan hade fräknar, men
hon var nästan försonad med förbindelsen nu, och
Hippo-lyte sade ingenting alls, vilket utan tvivel var det klokaste
han kunde göra. Mrlle de Bonneval hade ändå haft en liten
upprorsyttring, när hon såg honom för första gången, men
då hade hennes välgörarinna talat om klostret och sport, som
förr i breven, om hon kände kallelsen, och det hade icke
behövts mer för att det skulle gå lätt och lugnt både med
förlovning och bröllop.
Så synnerligen muntert hade det nu icke varit, ty allt
hade ägt rum inom kretsen av de intimaste släktingarne —
det var ju där lilla Jacqueline framdeles var kallad att leva.
M:me de Saint-Aymour tålde icke ens att höra namnet på
de familjer, som avböjt sonens frieri, och betraktade
festligheterna som ett utvalt tillfälle att visa dem sitt förakt. Man
behövde varken de Rivierres, de Monthieux’ eller de Nesles,
de satte aldrig sin fot på La Savanne och fingo blott då och
då se en skymt av den nygifta i hennes vagnshörn. Hon åkte
efter ett par präktiga bruna hästar, ibland helt ensam, ibland
med tanterna eller mannen vid sin sida, men alltid med en
ståtlig mulatt bredvid negern på kuskbocken. Hon slog upp
ögonen nu och såg på folk med en kort, kall blick, hon visste,
varför ingen umgicks med dem, kände stickningen av alla
smil i ryggen, men satt, som om hon svälj t en eldgaffel.
Någon gång — när det var en herre, som hälsade — rodnade hon
bak flor och fräknar och sänkte ögonhåren och frågade tant
Désirée, vad han hette, då det var tant Désirée, som satt
bredvid henne, eljes yttrade hon ingenting, och det var svårt
att få veta, vad hon tänkte, påstod åtminstone m:me de
Chastenay. Hon hade henne inte riktigt klar för sig, kom bara
ihåg den rödluviga lilla ungen och Johannes Döparen ibland
och undrade: är detta densamma ?... Det skall vara kalla
stengolv och böner och fasta och oregelbundna verb i alla
tempi och modi, som kunna få en sådan makt med naturen.
Sannerligen såg hon inte ut, den lilla Jacqueline, som om hon
haft hela klosterordningen i nacken, och de där ljusgula ögon-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
