Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
knyta hand efter betjänten, som gick in i herrskapsvåningen,
och då hon började tala och fråga, kom det fram både ett
och annat. Zulie visste nog, hon, att han stått och signat
och pratat hos hästarna i stallet och tecknat någonting
framför monsieurs dörr, som band honom vid huset och gjorde
att monsieur inte kunde köra av honom, om han aldrig så
gärna ville. Och så skulle en ärlig neger med svart pappa
och svart mamma, som hade varit vigda — vigda i kyrkan,
madame — vara tvungen att tjäna ihop med den där oäktingen.
Ty inte kunde han berömma sig av far och mor sin, vit och
svart — man vet vad det är för slags giftermål... ett
giftermål bakom köksdörren (un mariage derriére la cuisine, quoi).
M: me de Chastenay log — hon hade nu så lätt för det —
och kom leende in till unga m:me Saint-Aymour, men där
fick hon se en syn, som gav henne litet att fundera på, icke
därför att det var något ovanligt, men av det skälet kanske,
att hon just nu hade lilla Jacqueline och hennes magnetisör
i tankarne. Husets unga härskarinna halvlåg vitklädd på
en soffa med ena armbågen i kudden och huvudet mot
handen. Framför henne stod mulatten med sina ögon i hennes
ögon, allvarsam och alldeles orörlig. M:me de Chastenay
visste icke hur, men hennes blick drogs till en tavla över
soffan, en gammal akademimålning, engelsk troligen — hon
undrade, hur den kommit till La Savanne — vilken blivit
mörkrandig efter senaste skyfallet, då huset stod utan tak,
och föreställde Desdemona, lyssnande till nioren, som berättar.
Det hade hon icke sett förr, den likheten... Han var ju
präktig, mulatten, med panna och ögon som Othello själv och en
hållning av lejontämjare... så här... med armarna i kors Över
det breda, starka bröstet.
Detta — detta — var visst något helt annat än vad både
Isaure och tant Avie någonsin kunde föreställa sig. Hon
gjorde sig knappt reda för sina intryck, såg blott, att lilla
Jacqueline fällde ögonlocken, och tänkte plötsligt på Johannes
Döparen i kapellet — var komma alla dumma idéer ifrån?
Unga m:me de Saint-Aymour talade om sitt huvud, det
värkte så, och hon hade så ledsamt. Ingen att språka med
och aldrig så mycket som skymten av ett främmande an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
