Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och därmed så gick vi, och jag och Kalle talade under
vägen om att Kalle skulle taga Emma, tills allt blivit
uppgjort. Vi trodde vi snart skulle hinna upp henne, men vi
sågo inte till henne, fast vi gick tämligen fort. Men på en
gång stannade Kalle och såg på mig. Och med detsamma
kom jag till att tänka på detsamma som han. — Tänk, om
hon har gjort sig något ont, sa’ han. — Hon såg så märkvärdig
ut, sa’ jag. Vi försökte tänka på någonting annat, men vi
kom alltid att tänka på detsamma. Till sist började vi ropa
och poa, men hon hördes inte till. Vi gick in i skogen och
sökte henne länge, men fann henne inte...
Dagen därpå gick vi ut igen, som vi hade kommit överens,
och sökte och ropade. Vi hade Kalles dräng med oss. Till
sist kom vi hit ner till den här lilla sjön också. Drängen,
som gick först, böjde sig vid stranden och såg på något, som han
tog upp och visade för oss. Det var ett kläde, vått och
smutsigt, för det regnade den dagen och sjön gick hög. — Där
ligger något till, sade drängen och tog upp en träsko, som
låg i vattenkanten. Då förstod o vi, att hon hade gått i sjön.
Vi gingo längre bort, och där hittade Kalle en träsko
till vid en sten, och tätt bredvid fann jag ett förkläde, och
det kände jag igen.
Vi draggade där, men det hjalp inte, vi kunde inte finna
kroppen, för där lär vara så fullt av gamla trädstammar på
bottnen, och om någon kommer in bland dem och ner i den
där feta dyn, så kan man inte finna honom. Men vi visste
ju säkert, att hon låg där. Nästa vår fann jag ett svart band
där också, som hörde till hennes kjol.
Daniel fick veta det, men han ville förstås inte tro det
först, och när han till slut måste tro det, visade han sig
naturligtvis lika hård för det. Men han måtte ändå ha hållit av
henne på sitt vis, och måtte visst ha ångrat och sörjt i
hemlighet, för nu är hans hår nästan alldeles vitt och han ser ut
som en gubbe i synen. Folk säger, att han talar för sig själv
nu, och att han ofta går ut i skogen och ropar och talar med
någon, som inte finns där. Men honom har man nu aldrig
kunnat förstå sig på. Ingen vill vid honom nu. Han har
fått en gammal syster till sig, som styr och ställer om allting
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
