Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
II«." : — .■— - — —––––––– - ■ ■" —
Ur Firman Åbergson
Och tanken på hur dessa nyp skulle kunna ta genom
pälsar och skinnmössor började sysselsätta honom — bäst det
var fann han dödskallelsen vara förhastad; men rymma till
Orsa kyrkby ville han inte heller.
Han vände litet på sig igen:
”Om Ni tålar Er lite, små gossar, så ska jag stiga ur!”
”Det blir nog inte förrän i Orsa det — din djävla falsk
-vägare! replikerade Marskalken.
”Jo det skall bli förr! Och du skall få första nypet om
du passar på — få si va du tycker om’et!”
Den slappa likgiltigheten började hastigt försvinna, han
kom ihåg gården och Märta och kolerainkasseringen och
friveckan vid Långsjön och solen och våren och försommarn
och beslöt en lustresa i vår med Märta till Arildsläge och
Köpenhamn; och han trodde nu ingalunda att han skulle dö,
ty han ville det ej. Skitpojkar! tänkte han.
Han ville ha några minuter för att se sig om efter utvägar,
sådana utvägar som klarade honom själv men ändå gjorde
någorlunda slut i saken utan att skada hans framtida prestige
på samma sätt som uppträdet med kofoten kunde göra.
Nicolaus skulle han skicka undan, det var givet.
Därnäst tänkte han på klädseln — pälsen kunde han
behålla på men inte pälsstövlarna, som han genast började
sparka av sig. Han hade broddade skor för töförets skull —
alltså skulle ett stycke isgata tagas till valplats. Vad kunde
man inte tro då inte Coriolanus själv var med? Det var inte
alls omöjligt att allesammans kommo sättande i sina vanliga
läderpjäxor utan klackar ens — på isgata.
Man var i god fart kommen till Messbacken. Åbergson
reste sig i släden och såg ner mot flottbron som vid backens
slut gick över Ore älv norrut, ej mot Orsa dit landsvägen bar
och som resan gällde.
Se där! Mycket riktigt! Det blänkte grant från bron,
det var isgata där. Och just nu gick månen hastigt fram ur
den lilla envisa molnstoden, gick fram som en lydig tjänare
till Hr Åbergsons allt livaktigare uppsåt att här skulle det bli
annat av. Hela bron var en skridskobana, som det såg ut.
”Nicolaus”, sade han, ”kör ner på bron, jag hoppar av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
